Jag är trött, utplånad av min egen känsla. Det skrämde mig när du sa att du skulle gå. Känslan jag fick i magen, skräcken att du skulle lämna mig.

Var hälsad unga som gamla: Tjejen har återuppstått. Som någon jävla Jesus va?

Hon sitter i sin soffa med katten på bena och datorn i knät, glasögonen på nästippen och tusen sommarljus tända intill sig för att inte känna sig för kall och ensam.

Dagarna går men hon hänger inte med, det går alldelles för fort.  Hon pladdrar men vet inte vad som kommer ur hennes mun. Vart är dom? vart är dom viktiga orden som hon så noggrant valt ut?

Får vi någonsin veta det?