Den förtrollade telefonen

Flickans svarta
ringtelefon är förtrollad. Sant.

Då den oförberett häftigt
brännskräller, vrider sig rummet
som syntens det in en buktig spegel, jag försäkrar.

Ovid-kommande? Visst inte.
(Som att höra Mozart.)
Ty då det otrobart vrides, fyller sig rummet
med svartsvävande ljudtrollbubblor.

Som bränner flickans mun och ljumskar.
Magen full av dem. Hennes lår
stela och hala.
Och väggarna vika!

Stackars du flicka, du har
bedårat din telefon, den har
svalt dig, du bor i den.

För så är den förtrollad
att allt flyr bort.

/Cornelis Vreeswijk

tvivlar på det jag trodde alltid trott vart de rätta. Gör det jobbigare för mig än vad det redan är. Men allt som spökar omkring mig behöver jag någon ja kan skrika på och som skriker tillbaka. Någon att diskutera dessa otäcka spöken med, som vill lyssna och inte tvingar sig själv till det.
Denna själ jag beskriver är väldigt svårt att finna. Men jag tänker inte ge mig förrens jag hittar dig.